snö, tristess och stolthet och fördomar

Det har tydligen snöat som fan, inatt. Jag blev lite lagom inte glad när jag vaknade och tittade ut genom fönstret. Det var ju vår får nån vecka sen! Och det var underbart. Sålänge det är vår på min födelsedag så är det lugnt, dock. Vilken är väldigt snart! Två veckor lite drygt, och jag längtar. Ska bli sjukt skönt att få växa upp. Lite, iallafall. Jag menar, jag har alltid varit lilla Sofi. Alla mina kusiner och syskon är så mycket äldre än mig att jag aldrig kunnat vara med dom på nånting. Men genom att jag blir 18, så är det helt plötsligt inte så mycket åldersskillnad, för att då får jag göra saker som dom får. Om ni förstår.
De närmsta veckorna ser jag ganska mycket fram emot, alltså. Den här veckan har jag lov, och jag ska antagligen träffa Sara, förhoppningsvis, på fredag blir det fest, eller nått liknande.. ska se Moment 22 antagligen. Nästa vecka ska jag ha kalas, och jag och Kitty ska se Be your own pet, vilket kommer bli feeettt! Trodde aldrig jag skulle se dom, av alla band. Och så ska jag och Louise se Jonathan Davis på KB, ju. Drömde om det inatt, och jag vaknade upp helt förväntansfull. Älskar drömmar som lämnar efter känslor. bra känslor alltså. Typ pirr i magen. Efter det är det iallafall Siesta, sen slutar vi skolan och sen är det ju Hultsfred. Det kommer bli bäst. Eller ja, jag ska ju inte ha för stora förhoppningar. Det har man ju lärt sig. För så fort man har det går det oftast åt helvete.
Som nu, jag förstår fortfarande inte vad som hände. Helt plötsligt blev allt jättekonstigt. Men jag orkar inte hålla på längre, jag lägger av, försöker glömma bort att det hänt, ens. Just nu är det allt jag kan göra. För jag kan inte ta tag i det och försöka snacka om det. Jag är inte sån. Behöver nån som tar tag i saker åt mig, för jag gör det inte.
Det här inlägget kommer bli långt. Men det får det bli, jag behöver skriva ner lite tankar. Egentligen är det sånt man har en dagbok till, men jag är inte särskilt motiverad till att skriva för hand i en riktig dagbok, av nån anledning. Kanske för att det är jobbigt att skriva för hand. Och kanske för att, av nån anledning, så har jag blivit helt okej med att snacka om personliga saker med folk. Kanske för att jag nu för första gången nånsin faktiskt har människor som jag känner jag kan snacka med om saker. Eller ah, jag vet inte. I vilket fall, som helst.
2007. Vilket jävla år. När jag tänker på det. Första halvan, jag var ju helt förvirrad! Visste inte vad jag ville, visste knappt vem jag var och bara typ, ljög för mig själv. Som fan. Men sen styrdes det upp lite. Jag började bli lite mer säker på vem jag är, vad jag ville. Försökte säga ifrån, men det gick ju åt helvete. Siste 3 månaderna var bara piss. Vill aldrig uppleva något sånt igen. Men självklart fick jag det, nån månad senare... det var några veckor sen nu och jag upplevde dom två värsta nätterna i mitt liv på samma vecka. Fast sen dess har det varit okej. Så länge jag är för mig själv och slipper nån kontakt med det så mår jag bra. Jag kan inte förstå hur en människa kan göra mig så arg och ledsen, bara genom att se den, bara genom att höra dens namn. Det är helt otroligt. Sen trodde jag ju att det skulle bli bättre, men allt verkar gå åt helvete just nu. Skolan, orkar inte ta tag i några grejer, men jag vet att jag måste, så jag försöker. Har sån ångest över 2an, också, för att jag inte fått nånting gjort. Jag vill ju lära mig, jag vill ta åt mig så mycket som möjligt. Men det är skitsvårt just nu. Jag vill ju bara bort.
Har börjat så smått att plinka på pianot här hemma. Det är roligt. Orkar ju inte med att tänka på gitarren, längre. Jag lär mig inget nytt, tycker jag. Vet inte varför jag ska spela heller. Sålänge jag inte spelar i band eller nått, så lägger jag det på is.

Idag kommer Louise, iallafall, hem till mig, och då ska jag klippa henne. Det blir nog fint. Nu ska jag försöka läsa lite, kanske. Måste läsa ut den boken ganska snart, faktiskt. Sluta tänka på allt mög.

Hej